Service i blodet
Att jobba på hotell. Det kan vara ett extraknäck för vissa, ett säsongsarbete för andra eller ett helt liv för några. Vi möter en hotelldirektör som sedan 15 års ålder har jobbat heltid i hotellvärlden, men som började drömma om yrket redan som femåring. Säg hej till Steffen Sander.
Vi var där bara någon vecka efter att de öppnat. Hotellet vid den italienska Rivieran med bassänger på in- och utsidan, tusen kvadratmeter spa, flera restauranger med äkta napolitansk pizza, Penthouse-sviter och piazza med en välfylld bar.
Nej, nu skojar jag. Geografiskt var vi långt från Italien men känslan var där. Fotografen Gustaf och jag åkte mindre än en halvtimme från Stockholm city och hamnade i Södertälje. Vid vattnet och med utsikt ligger Ad Astra by Elite. Det nya destinationshotellet som lockar gäster från när och fjärran.
– Välkommen till Sveriges och Storstockholms senaste tillskott på hotellkartan! hälsar Steffen Sander och möter oss i lobbyn. Du är inte ensam om att relatera till Rivieran, vilket var vår tanke när vi skapade Ad Astra by Elite. Vi vill locka med känslan av medelhav, Italien och södra Frankrike – utan att behöva lämna Sverige.
Vi är egentligen i staden för att prata med Steffen, om hans livsresa och karriär inom hotellbranschen, men vi gör det också för att höra varför han har landat just i Södertälje. Efter uppväxtåren i Tyskland och den målmedvetna men samtidigt slumpmässiga vägen hit.
– Många svenskar undrar vad jag har för dialekt, men det är få som faktiskt prickar rätt. Att dialekten är tysk, säger Steffen och ler. När han berättar att han lärde sig svenska med hjälp av sin MP3-spelare och ljudböcker på pendeltåget till och från jobbet. Då är det bara en av få drivkrafter att imponeras av.
Medfödd känsla för service
Vid börjar med barnet Steffen. Som var med sina föräldrar på ett trestjärnigt hotell när han var fem år gammal. Och han blev ”frälst”.
– Det var så lyxigt att vara gäst på hotell. Atmosfären var magisk och jag älskade flödet av människor. Jag iakttog allt och började drömma.
– Redan som sexåring kunde jag läsa och skriva och jag lånade min farmors skrivmaskin och skrev hotellgästlistor. Namnen hittade jag på eller så tog jag hjälp av en telefonkatalog. Jag ville behålla den där hotellkänslan.
Steffens känsla för service utvecklades tidigt. Han serverade sina kompisar när de kom på besök och hans minne för detaljer gjorde det både enkelt och kul att bjuda alla på det som han visste att de tyckte om.
– En gedigen servicekänsla måste jag själv erkänna att jag hade från tidig ålder. Jag är yngst i syskonskaran och jag gillade att pyssla om mina äldre bröder. Jag läste mycket böcker och var duktig i skolan, framför allt på språk. Däremot tyckte jag inte att ämnena var relevanta och skolan kändes som slöseri med tid så jag valde att hoppa av.
Steffens föräldrar var inte överförtjusta över sonens beslut. Deras kommentar var att ”vi kommer inte att hindra dig men vi ser helst att du tar studenten”. Det gjorde han inte.
Dålig självkänsla blev bra
I Tyskland har man ett lärlingssystem som gör det möjligt att jobba 36 månader vid sidan om läroplanen, med en symbolisk lön. 15-årige Steffen började som lärling på ett femstjärnigt hotell från 1486. Pendlingen från hemmet var lång och han gick upp 03.30 för att jobba frukost på hotellet klockan 06.
– Som lärling är man lägst i rang. Jag fick dock tidigt ta ett stort ansvar, inte minst vad gällde alla kontanter som fortfarande var aktuella då, och jag hittade egna sätt att jobba. Man använde sig av rumsnummer vid frukosten men jag memorerade gästernas efternamn istället. På så sätt fick jag en personligare kontakt med människorna bakom siffrorna.
– Det var en otroligt lärorik tid då jag lärde mig att passa tider, hantera stora summor pengar och att umgås med vuxna kollegor. Jag mötte mina kompisar på väg hem från krogen när jag själv kom i kostym på väg till jobbet, säger Steffen med ett leende.
Hotelljobbet gick i en rasande takt, Steffen fick tidigt ett utökat förtroende och gästerna uppskattade honom. Hans goda minne var en bidragande orsak till det då han mindes vem som beställde vad och vad gästen hade för önskemål och smaklökar.
Att vara så ung, så målmedveten, så driftig och så uppskattad skulle kunna göra en tonårskille både högfärdig och lite dryg. I Steffens fall var det nästan tvärtom. Han har fått jobba med sitt självförtroende.
– Jag växte upp med dåligt självförtroende. Jag hade mycket kompisar och var social, men det var ingen som visste att jag var sängvätare under tio år. Jag var livrädd för klassresor och att sova över hos någon. När jag blev äldre förstod jag att den där sängvätningen både var ärftlig och hade många psykologiska kopplingar.
– När jag var liten delade vi barn rum i en lägenhet. Vi hade ingen bil, ingen teve och jag tolkade det som att vi var fattiga. När man skulle köpa skolböcker fick jag alltid ärva syskonens och då stämde inte alltid sidorna för att det var gamla versioner. Jag upplevdes som dum i huvudet och blev utskälld av skolfröken.
– Alla dåliga pusselbitar, oron, en bestämd pappa och det faktum att jag skämdes över vår ”fattigdom” bidrog till min sängvätning. Men när jag började jobba på hotellet och fick göra meningsfulla saker, ta eget ansvar – då kom vändningen och förändringen. På ett femstjärnigt hotell där jag var en del av teamet kände jag mig inte fattig.
Pluggade svenska på pendeltåget
Steffen säger att hans ungdom och höga servicenivå skapade nyfikenhet bland hotellets gäster. Han var egentligen alldeles för ung och grön för att ta så stort ansvar, men alla märkte att det funkade. Feedbacken från de boende var positiv redan från dag ett.
– Jag jobbade 14-timmars pass och det var slitigt. Men jag valde och älskade den extrema friheten att få gå till och från jobbet.
På det pampiga Radisson SAS-hotellet på spa-orten var gästerna välbärgade och många var svensktalande. För att kunna imponera på svenskarna började han lära sig svenska via den nämnda MP3-spelaren.
– Jag tyckte svenska var hyfsat lätt att lära sig så det gick ganska fort att göra sig förstådd bland gästerna. Jag hade ju dem att öva på också och de tyckte det var kul med någon som ansträngde sig lite extra.
Steffen fick tidigt förtroendet att hantera kända profiler på hotellet och när den som ansvarade för hela housekeeping-avdelningen fick sparken var det Steffen som fick styra upp det arbetet.
– Så här i efterhand kan man ju tänka ”att de vågade!”. Jag körde in gästernas bilar i garaget när jag var 16 år – och jag hade inte ens körkort, säger Steffen och skrattar. Det var som att ingen tänkte på att jag var så ung som jag var.
Det blev senare receptionsjobb för tonåringen, som jobbade ensam många nätter. Något som han säger var ett stort ansvar och gav honom mycket lärdomar och kunskaper.
– Prostitution var vanligt förekommande på rummen och det var heller inte olagligt. Det dracks alkohol dygnet runt och vodka till frukost var ingen ovanlig-
het. Man gjorde det gästen önskade och ville ha helt enkelt.
Via London till Norge
Steffen jobbade på hotellets alla avdelningar under de första två åren. När det var dags för semester ville han ta chansen att jobba på ett annat hotell inom koncernen och landade på London Stanford Airport.
– Jag jobbade obetalt men kände att det var en investering i framtiden. Det var samma rutiner där som på Radisson på hemmaplan och jag hade pluggat på hur allt funkade innan jag kom till London-
hotellet så jag kunde redan allting jag skulle göra.
– Engelskan var inga problem. Jag hade lärt mig språket själv och tiden i London gav mig vänner för livet och ett ytterligare stärkt självförtroende.
Sista lärlingsåret slutfördes i Tyskland men sedan lockade ett hotell i Ålesund, Norge.
– Jag sa till ledningen på hotellet att ”jag kommer om åtta veckor, då kan jag norska flytande”. När jag väl började där, som obetald praktikant, trodde alla att jag hade norska släktingar. Så språk kan man väl säga är något som jag är hyfsat bra på.
– Det var än en gång ungefär samma rutiner som på mina övriga arbetsplatser och en viktig erfarenhet. Jag hade ju inte skolgången i bagaget men social kompetens hade jag desto mer av.
Steffen fick fast anställning i Norge, han fyllde 18 år, tog körkort och köpte bil.
– Jag körde själv från Frankfurt till Ålesund och kände mig plötsligt vuxen. Jag började min anställning i början av juni och det var fullt av turister och hotellgäster, inte minst från Tyskland och Holland. När vintern kom var det däremot helt dött på hotellet och i den vevan, 2011, öppnade Radisson Blu Waterfront i Stockholm.
Ung hotelldirektör på svensk mark
Man sökte en Service Manager i Stockholm, med ansvar för sju, åtta personer. Steffen skickade in en ansökan och blev uppringd. Det fanns en nyfikenhet från hotellet sida, men deras tanke var inte att anställa en 19-åring som aldrig varit i Sverige. Mot alla odds fick Steffen jobbet.
– Det gick hur bra som helst. Trots min unga ålder hade jag lång och bred erfarenhet från branschen och svenskan jag redan lärt mig blev allt bättre. Hotelldirektören såg min potential och jag hade inte ens fyllt 20 år när jag blev biträdande hotelldirektör.
Steffen blev kvar på Radisson Blu Water-front i några år och Stockholm är sedan dess hans hem. Han fortsatte att ta stort ansvar på jobbet och gillade sitt arbete. Han klev över till Arlanda Radisson en tid, som receptions- och konferensansvarig, och 2019 började han en treårig tjänst som hotelldirektör på Bank Hotel i centrala Stockholm.
– Jag älskar projekt och struktur och vill gärna vara med att starta något från noll till plus. Det är otroligt tillfredsställande. När jag hörde talas om planerna på ett nytt Elite-hotell i Södertälje kände jag mig frestad och lockad.
I april i år blev det en ny hotellkedja för Steffen och han fick mycket mandat och fria händer inom Elite. Önskan att kunna vara med och påverka blev verklighet och han har varit med och tyckt till om allt från koncept och bemanning till öppettider och personalens kläder.
Det skulle kunna bli en lika lång berättelse om hotellet här, men vi sätter direktören i fokus. Vi går runt i AstraZenecas gamla huvudkontor och fascineras över det otroligt snygga bygget. Ad Astra by Elite är ett destinationshotell där du som gäst kan få minnesvärda upplevelser med en god stämning, utsökt mat från tre restauranger, smaskiga drinkar i baren, avslappnade spa-behandlingar, stilfull inredning och grym service mindre än 30 minuter söder om Stockholm. Hotellet ligger vid kajen intill vackra Snäckviken och gör det möjligt för gästen att ta sjövägen till Rivieran. I Södertälje.
– Tack vare de stora företagen här i staden, inte minst AstraZeneca, kommer det hit många utländska gäster. Vårt fina Vana Spa är kopplat till en tid i slutet av 1800-talet då Södertälje var en badort för välbärgade 08:or. Sedan dess har det inte funnits något spa här, så nu har vi åter satt Södertälje på kartan som en lockande spa-ort.
– Södertälje är en stad med 100 000 invånare men det är ett stort underskott på nöjessidan. Nu har vi via Ad Astra by Elite skapat en destination för både den lokala gästen som vill äta gott på en restaurang som håller en hög internationell nivå, boka en spa-behandling, ta en drink i La Piazza eller en fräsch gelato på innergården – och för den långväga resenären som vill checka in för en skön medelhavsvistelse med familj eller vänner. Penthouse-sviterna är populära kan jag säga.
Att Steffen Sander är både eldsjäl och entreprenör råder det inga tvivel om. I mer än halva sitt liv har han haft hotell i sitt dna. Något säger mig att det kommer förbli så.