Hundens bästa vän

PROMOTION: Hunden är människans bästa vän. Frågan är om inte Anna Lindholm är hundens bästa vän. Hon som köpte rottweiler på annons – på text-tv – och som tack vare hans inte helt lydiga natur fick matte att byta läraryrket mot ett liv med hundar. På heltid.

Text: Marie Arpnäs /// Foto: Dog Care Stockholm

Många drömmer om att jobba med det man älskar. Andra kommer dit efter händelser längs vägen. Så var det för Anna Lindholm på Dog Care Stockholm.

– Allt började med Pluto. Jag ville ha hund och grannen hade en rottweiler som jag tyckte var så fin. När det dök upp en annons på text-tv, som det gjorde på den tiden, slog jag till. På en bensinmack i Varberg blev det affär och hunden i backluckan var min. Precis så som man inte ska köpa hund, säger Anna och ler.

Till saken hör att Anna aldrig fick ha djur som barn, bortsett från den tamråtta hon lyckades smuggla hem, så den där hunden kändes stort. Och han var en både gullig och mysig valp.

– Det var en rar start, men när Pluto var sju, åtta månader vägde han lika mycket som jag – och var odräglig. Det var ju en rottweiler med allt vad det innebär. Det är mycket hund i den rasen och Pluto var inget undantag. Han älskade livet och hittade på många egna hyss.

Anna fick de råd som rådde på den tiden. Att fostra hårt, bestämt, spänna musklerna och visa vem som bestämmer. Något som inte alls överensstämde med Annas filosofi.

– Vad roligt att du som mamma och tidigare hundägare gör jämförelsen med barn- och hunduppfostran, för det finns otroligt många likheter. Det handlar om att veta vad som förväntas, både för barn och hundar, och att jag som mamma eller matte måste bygga upp ett förtroende så att man ska vilja göra det förväntade.

Olydnad blev ett yrke

Det blev ett försök på Brukshundklubben med Pluto, men det hade enligt Anna ingen effekt alls. Han brydde sig inte det minsta om vad matte sa eller önskade.

– Jag kände mig lite maktlös. Jag ville ju att han skulle välja att vara med mig så jag började erbjuda det som Pluto ville ha och fokuserade på lek och godis. Inte krav och hårda tag. Det funkade och på kort tid hade jag fått en helt annan hund. Det dröjde inte länge tills vi vann lydnadstävlingar ihop. Mitt kvitto på att jag var på rätt spår med min uppfostran och inlärning.

Vi gör båda jämförelser med skolans värld, hur vissa lärare aldrig vann respekt genom att undervisa med makt och tuff attityd. Anna är själv examinerad lärare och ser många röda trådar som löper genom skolbänkarna, föräldraskap och ett liv med hund.

– Jag jobbade på skola men insåg att mitt intresse för hundar var för stort för att inte våga satsa på, så jag sa upp mig och gick en 1-årig utbildning i hundpsykologi. Det var på Hundens Hus och vi var den första kullen som gick ut där, handledda av otroligt duktiga och hundkunniga lärare och föreläsare.

– Ett väldigt roligt och lärorikt år, men det var svårt att hitta ”hundjobb” efter utbildningen så jag jobbade lite extra på skola igen. Ganska snart fick jag nys om en kvinna som skulle överlåta en lokal i Vällingby och det blev mitt första hunddagis.

Nu pratar vi 2001 då dagis för hundar inte var särskilt etablerat. Anna säger att hon var skeptisk till hunddagis då hon sett exempel där hundarna suttit nästan som i burar med ett inte särskilt trevligt hundliv i lokalen.

– Jag ville skapa mer som ett hem med olika rum och jobba för att få hundarna att komma bra överens. Jag cyklade runt med lappar och talade om att jag fanns. Djungeltrumman gjorde resten av jobbet och efterfrågan växte snabbt. På några månader hade jag uppåt 30 hundar och fick ta hjälp av timanställda för att hinna med, men det var så värt det och så kul!

Rutiner skapar trygghet

2005 fick Anna sitt första barn och anställde två personer under mammaledigheten. I den vevan bytte hon även lokal och hamnade i Vinsta, med ny rastgård och plats för ännu fler hundar. Det skulle komma att bli fler hunddagis också, som Råcksta, Hässelby och Spånga. Sedan kom det en pandemi som gjorde att många var hemma med sina hundar och branschen för hunddagis förändrades.

– Det blev ett tapp där som vi nu har hämtat igen, trots att lågkonjunkturen skapar oro. Men jag försöker få hundägare att tänka ur hundens perspektiv och inte ta bort rutiner och det sociala sammanhang det faktiskt innebär att vara på hunddagis. De flesta hundar mår bättre av att ha kompisar omkring sig med fasta tider och aktiviteter, vilket inte alla hussar och mattar tänker på.

Anna är väldigt noga med att sätta sin egen prägel på de hunddagis hon driver. För att få det som hon önskar river hon ut och bygger om befintliga lokaler.

– Min filosofi ska synas, oavsett plats. Det finns folk som tror att hunddagis är detsamma som att smocka in lite hundar på en yta och gå ut och gå med dem. Så funkar det inte kan jag säga!

– Jag använder mig av en egen metod, Dog Care-metoden, som består av sex byggstenar. Bland annat gruppdynamik, rutiner och kommunikation och vi som jobbar måste alla göra på samma sätt. Vi använder samma ord och synkar alla moment för att skapa en trygghet för samtliga. Det blir enkelt för alla parter och vi vill att både hundarna och deras ägare ska känna igen sig när de väljer oss. Det är ju deras älskade familjemedlemmar vi tar hand om.

För två år sedan blev Anna kontaktad av fastighetsbolaget Fabege som undrade om hon var intresserad av ett samarbete. De hade gjort en enkätundersökning bland sina hyresgäster där man frågade vad man vill ha nära sin arbetsplats. Hunddagis kom högt upp på önskelistan så efter bygglovsansökningar, lokaljakt och många regler och krav från Länsstyrelsen bland annat är samarbetet nu ett faktum.

– Det känns jättespännande att få hjälpa Fabeges hussar och mattar att förenkla sin vardag! Vi börjar med Hammarby Sjöstad i februari och lite senare i år i Arenastaden, Solna. Man kan säga att det är lite körigt just nu. Men oerhört kul, säger Anna med ett leende.

Prisade jakthundar

Nu har Anna fler strängar på sin lyra, kopplat till hundens värld. Phoebe kom att bli hennes första jaktcocker, som hon tjatade sig till att få köpa som liten valp av en framgångsrik uppfödare, och hennes dotter Penny har Anna fött upp i sin egen kennel Wildphoebes. En vad det skulle visa sig mycket framgångsrik vovve. Jaktvarianten av cockerspaniel är för övrigt inte så vanlig, men är enligt Anna riktiga ”jaktmaskiner”.

– Jag gick jaktkurser och lärde mig om jakt och instinkter. Det var en utmaning för mig då miljön var väldigt macho och man förväntades vara både tuff och hård. Tyvärr är jaktvärlden med hundar väldigt förlegad och man använder sig fortfarande av tråkiga bestraffningsmetoder så jag valde att hoppa av de där kurserna.

– Jag tog jägarexamen istället och tyckte det var jättekul. Inte för att jag är intresserad av själva jakten och att skjuta djur, utan mer samarbetet med hunden, naturen och stämningen. Och att få jobba med i det här fallet Phoebe med det som hon var avlad för.

Anna lärde sin hund att jaga utan slag och skrik, vilket skulle resultera i stora framgångar och priser. Penny, Phoebes dot
ter, är en av Sveriges mest framgångsrika jaktcocker och Anna har vunnit Spanielmästerskapet SM 2017 och 2018 samt Hubertus SM 2019 med Penny, vilket hon är väldigt stolt över. Hon berättar att hon har köpt en gård i Skåne där jaktmarker ingår och där köparna av hennes valpar får komma och öva jakt på.

– Jag har så otroligt mycket att tacka min rottweiler Pluto för, avrundar Anna vårt samtal. Om inte han hade varit så besvärlig hade jag kanske aldrig jobbat med det jag gör idag.

– För mig är hundar livet. Jag lever både för och av dem och de fyra jag har idag är en stor och viktig del av vår familj.